tänk att saker kan vända så snabbt. från perfekt till ingenting kvar. förstår inte hur det kan hända. att huvudet funkar så, ena stunden är man dödskär i någon och i andra har känslorna försvunnit. undra hur många gånger i livet man kommer behöva uppleva det. har alltid sagt till mig själv att aldrig gråta över en kille, men det var svårare än jag trodde och det var dessutom inte bara en kille, utan min bästa vän. trots att man vet vad som kommer hända, finns det alltid ett hopp och jag tror aldrig man slutar hoppas, aldrig. ett en människa kan vända ens värld upp och ner så brutalt är helt stört.
visste att det skulle bli jobbigt att inte vara nära honom hela tiden, men så här jobbigt trodde jag inte att det skulle bli. känner mig helt tom, ingen att ringa och ingen som håller om mig, jag har ju 10000 människor jag kan ringa men denna människan var fan hela min vardag, mitt allt. men dag formades efter honom och likaså hans efter mig. vi var verkligen magneter, satt ihop. och nu, när man är ledsen kär och jävligt ensam så är ju huvudet självklart så korkat att det bara tänker på alla bra stunder vilket gör allt värre, eller inte värre men sorgligare. alla stunder man skrattar tillsammans till alla stunder man står och skriker och bråkar, även dom dåliga stunderna saknar man.
det värsta av allt är alla framtidsplaner, det kanske inte funkar att vara sjutton år och vara säker på att man vill leva med den man är tillsammans med, men det var så vi (iaf jag) kände. jag var helt säker på att jag kunde tänka mig min framtid med honom.
life is hard sometimes.
men, hur det än blir. om vi hittar tillbaka eller om det aldrig blir vi igen, kommer båda någon gång bli lyckliga.
det vet jag också, trots att det inte känns så nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar